Poly by proxy 1 Hur?

Det här inlägget har jag gått och funderat över i en evighet, eller ja, ett år i alla fall. Ungefär lika länge som jag varit i den här relationen med en man som är polyamorös. Jag vill skriva ned mina tankar om hur det är att vara monogam och älska någon som inte är det, jag har bara så svårt att hitta rätt ände att börja i.

Min allra första, instinktiva reaktion var att nej, det kan jag inte leva med. Jag kan inte dela den jag älskar med någon annan. Det är förmodligen ryggmärgsreaktionen hos de allra flesta första gången de ställs inför polyamori. Hur det nu var så var det i slutändan en annan instinkt som överröstade den första, instinkten att den här människan vill jag ha i mitt liv. Så, här står jag nu och har överlevt ett helt år med en polyamorös man. Hur funkar det egentligen?

Egentligen kan man koka ned det till ett enda ord - kommunikation. Det absolut viktigaste i en sån här relation är, som i de allra flesta relationer, att man pratar med varandra.

• Vilka förväntningar har du på relationen? Vilka behov har du? Och, naturligtvis, vilka behov och förväntningar har din partner?
• Är det något som inte känns bra, blev du ledsen för något hen sa eller gjorde (eller inte sa eller gjorde)? Säg det! Man kan inte lösa problem man inte vet om.
• Var inte rädd för att vara tjatig eller gnällig. Om din partner verkligen bryr sig om dig har hen tålamodet att bearbeta dina känslor med dig. Att bearbeta och analysera är enda sättet att komma förbi det som känns jobbigt. För att komma ut på andra sidan måste man igenom.

Låter det helt vansinnigt svårt och jobbigt?  Det är ganska svårt och jobbigt. Det som gjorde det möjligt för mig var min partners oändliga tålamod och mitt stora förtroende för honom. Trots all osäkerhet som följer på valet att vara med någon som är polyamorös när man själv inte är det så känner jag mig alltid trygg med honom.

Än så länge har det varit värt det med råge. Det stora behovet av att kommunicera har fört oss närmare varandra på kortare tid än jag upplevt tidigare. Vi har i och för sig fortfarande prövningar framför oss, men även om det gör mig nervös så tror jag på att vi kan klara det.

(Förhoppningsvis kommer jag att skriva fler inlägg på temat, jag har mer att säga. Nu har jag i alla fall börjat...)