Svartsjuk är inte ett ord jag är särskilt förtjust i. För det första har det negativa konnotationer av missunsamhet och paranoia, och för det andra används det alltför ofta för att bagatellisera känslor. Som jag ser det så stammar beteenden som klassificeras som svartsjuka ur andra känslor. Svartsjuka är ett samlingsbegrepp och därmed inte tillräckligt för att förstå en specifik situation.
Känner du dig svartsjuk när din partner träffar någon annan? Sätt dig ner och känn efter ordentligt. Vad är det egentligen du känner och varför?
Jag har kommit på mig själv med att jag jämför mig med personen i fråga och jag förlorar alltid. I princip skulle hon kunna väga 200 kg och vara en outhärdlig satmara med IQ som en fiskmås, jag skulle ändå inte ha en chans. Varför inte? För att i just denna stund har mannen som jag älskar valt att vara med henne istället för med mig och det måste ju bero på att hon är bättre än jag på något sätt. Hey, jag sa inte att det var rationellt.
Jag tror att svartsjuka oftast är rädsla. Rädsla att förlora den man älskar, rädsla att inte räcka till. Otillräcklighet. Hur ofta har jag inte känt det? Inte minst pga att jag inte tycker att jag är tillräckligt ok med att min partner är med någon annan. Så var den onda cirkeln sluten. Hepp!
Nu är det återigen viktigt att du talar med din partner. Det hjälper faktiskt att bara sätta ord på känslorna och om vi ska vara ärliga så är det ju väldigt skönt att få höra att det man tänker inte stämmer.
Jag har gjort det till lite av ett mantra som jag rullar runt i huvudet när jag är ensam och de negativa tankarna kommer. Jag kan minnas vad jag och min partner pratat om, vad han sa och med lite övning går det att lära om. För mycket av det (om inte allt) handlar om vad vi lärt oss. Som att det är ett hot mot den egna relationen när ens partner träffar någon annan. Det stämmer ju inte i en polyrelation, men det räcker inte att veta det intellektuellt. Man måste känna det också och det kräver träning.
Så, nästa gång du känner rädslan komma krypande, låt den komma. Titta noga på den och fundera över vad det är du är rädd för. När du väl ser det tror jag faktiskt inte att det är lika skrämmande längre.
Jag känner igen känslan du beskriver, min man och jag har öppet förhållande men bara jag är polyamorös. Han träffar andra kvinnor och varje gång det sker så jämför jag mig med dom.. Att hon är smalare, har större bröst, är snyggare, fastare och allt. Under den stunden funderar jag själv på att banta, svälta mig, operera brösten eller träna för att också få "perfekt" utseende.. Ibland hjälper det att jag tänker att det trots allt är mig han somnar bredvid varje kväll, det är mig han är gift med och har en familj med.. Fast jag får ändå ont i magen och hjärtat nästa gång det sker och paniken väller över mig innan han ens gått iväg..
SvaraRadera